Anders Andersson | fotografier

En bild som Lien har tagit av våra stockrosor.  Inte så illa va?

Stockros

Nu ska jag i rent medicinskt syfte och med hjärtat i åtanke dricka ett glas vin och äta en bit 72% choklad.

En sak är att vi nu lärt oss ett nytt ord, en sorts ny existens vid namn ECMO. Den konstgjorda lungan. Om dylika tingestar visste bara doktorerna i vita rockar vad det var för fram till i somras. Nu kan man läsa i varje tidning om ECMO, ECMO är en typ av lunga, kriteriet för att hamna i en sådan är att man är astmatiker, gravid eller under 30år, eller bara människa. – Gud välsigne den som uppfyller samtliga kriterier. och blir smittad med H1N1. H1N1 är en beteckning vi också lärt oss utantill i år och är ett virus som väldigt argt på barn och ungdomar, än så länge, och då speciellt är det argt på de barn och ungdomar som uppfyller redan nämnda krav. Jag personligen tycker spontant illa om sådant beteende. Så härmed utlyser jag en JIHAD mot H1N1,

På svenska dagbladets hemsida kan man läsa om två olika syn på vaccinering mot av mig nämnda elände, artikel 1, en doktor i molekylär cellbiologi som är emot, och en annan infektionsläkare,  som tidigare var emot, men som nu har ändrat sig. För oss utan molekylära kunskaper  får helt enkelt spela schack med djävulen om hur vi ska besluta, vaccinera oss själva och våra barn, eller låta bli. Det ena beslutet ser värre ut än det andra.

Jag var ute en stund för att se vad ornitologin hade att bjuda under em. Inte mycket visade det sig. Lite buskskvättor, stenskvättor.Rödhake,lövsångare. Sandviksbadet var tomt sånär som på en havstrut och några gråtrutar. Uppe vid gälleråsen fanns fåglar i mängd, stora mängder. Ringduvor, kråkor och kajor.Starar och tofsvipor. En ormvråk och två bruna kärrhökar samt några gulärlor. Bild tog jag på tornfalk.

Tornfalk (Falco tinnunculus)

Tornfalken är en medelstor falk med en lång stjärt och långa vingar som är smala vid basen, och som i utsträckt tillstånd är ganska trubbiga. Formen på fågeln påminner om sparvhök. Längd och vingspann varierar beroende på underart och individ, hos den europeiska nominatformen F. t. tinnunculus når hanarna i genomsnitt en längd på 34,5 centimeter och honorna mäter 36 centimeter. Hanens vingspann är i genomsnitt knappt 75 centimeter och hos den något större honan 76 centimeter.

Normalt väger hanarna ungefär 200 gram medan honorna i snitt väger 20 gram mer. Hanarna håller vanligtvis en ganska konstant vikt under hela året medan honornas vikt varierar betydligt mer och de kan som mest under äggläggningsperioden väga runt 300 gram.

Tornfalkens rygg och övre vingtäckare är ljust rostbruna med svarta fläckar och svarta vingpennor. Undersidan är vattrad och ljus, där buken är ljust beige och vingundersidorna mer gråa. Näbben är typiskt falklikt böjd, gul vid roten och mörk längre ut. Den har en ganska mörk falkmustasch, ögat är svart och inramat med gult och den har gula fötter med svarta klor. Stjärten har ett mörkt band i bakkanten, med ett vitt smalt ändband.

Den adulta hanen har grått huvud och en grå ofläckad övergump och stjärt. Den adulta honan har rostbrunt huvud, grå vattrad övergump och en stjärt som är längsstreckad med svart och rostbrunt. Undersidan av stjärten är också längsstreckad i svart. Juvenila fåglar är lika honorna men är mer gulröda på ovansidan, har bredare, diffusare mörka streck på bröstet och fjäderspetsarna på de övre vingtäckarna har en ljus bård.

De flesta underarter skiljer sig lite åt. Hanarna bland underarterna i tropiska Afrika har mindre grått i sin fjäderdräkt.

När tornfalken sträcker känns den igen på snabba, något raska vingslag. Vid medvind kan den också glidflyga.

Tornfalkens vanligaste läte är en snabb, gäll ramsa som utgör varningsläte: ki-ki-ki-ki. Detta liknar lärkfalk och stenfalk men är för det mesta kortare. Ungfåglarna och honan tigger med ett drillande kirrl, kirrl som upprepas ett antal gånger. Den är ofta väldigt högljudd under häckningstiden.

källa: sv.wikipedia.